Den Bruna Sparven
Det nya året - vi skrev tjugohundrafem - förde med sig lusten att promenera och jag gav mig ut för
att återupptäcka staden. Ett plötsligt oväder gjorde att jag
hamnade under entrétaket till en för mig okänd krog - Den Bruna Sparven.
Genom fönstret i dörren såg jag en man snyta sig grundligt, för att sedan
ägna en god stund åt att storstäda i kråkslottet. Eftersom taket skyddade
illa mot det snöblandade regnet öppnade jag motvilligt dörren och klev in.
Mannen drog näsduken en sista
gång över näsborrarna, trollade sedan bort den bakom förklädet (som eventuellt
varit vitt en gång i tiden), och torkade av fingrarna mot detsamma. Han nickade
och tittade frågande på mig. Jag beställde en kopp kaffe och en macka.
Han plockade fram en smörgås direkt med handen och av ren självbevarelsedrift bad jag att få en sexa
whisky. En flaska av ett märke jag aldrig hört talas om (och inte tänkte lägga
på minnet) åkte fram, och ett tvivelaktigt diskat glas fylldes till bredden. Jag betalade, lämnade alldeles för mycket
dricks (enbart för att slippa ta emot växel av mannen), och tog
plastbrickan med kaffet, mackan och whiskyn för att gå och sätta mig.
Jag såg mig omkring i den lilla lokalen. Ställets övriga gäst satt
längst in i hörnet och såg ut att sova, men precis när jag skulle sätta mig (på behörigt avstånd!), mumlade
han något och började vinka. Det fanns ingen annan där (förutom mannen med kråkslottet, som återgått till en
utförlig inspektion därav), så om han inte såg syner (vilket visserligen inte
verkade otroligt), var det mig han vinkade åt. Efter viss tvekan gick jag in i hörnet och satte mig mitt emot.
Mannen verkade åter ha fallit i koma men så sprätte han till som en fjäder,
slog upp ögonen och mumlade:
- Stugan.
Jag höjde frågande ögonbrynen och tog en klunk kaffe, knep ihop ansiktet
i en grimas, greppade whiskyn och svepte den.
- Allt måste bevaras, sluddrade mannen.
Mina ögon tårades och värmen strålade från magen ut
i kroppen. Och om det var whiskyn, det dåliga vädret eller det
nya året vet jag inte, men istället för att rygga tillbaka satt jag helt
stilla när främlingen sträckte sig över bordet
och tog ett stadigt tag om mina händer.
Och det var så det började.